alcoholicstories

Im gonna dedicate text in my blog to a person. And I know that this person know. So we all know. All good.
startofparenthesis: I have never done this before, well at least not public :endofparenthesis

The story is about an old man.
This old man is the man you see every day, and you sometimes think it’s impressive and admirable (when you notice the old man) that he haven’t given up on life yet. “He might be old but still doing errands and keeping busy.” – You think (when you notice the old man).
 He buried his daughter the other week. Just as good and all were well he thinks. Now he doesn’t have to watch her jealous and black eyes when she sees all the other, healthy people.

The old man hates when he gets notice. He is not keeping something whatever up, especially not life. Life has not been around since he buried his wife in -65. Died of a broken-heart-disease, a wild guess from the old man was their daughter’s illness.
This old man has no fear, and the old man is lonely but he is better off than before. He cleans himself every night for me. He dresses up every evening and put the bottle of scotch on the table just in case.
The old man sits by his window and watches all the gloomy and in-loved people. Noticing the disease  as well he recognizes the signs from his daughter sickness. The people are ill and the old man hates when people are noticing the old man.  

I made him a promise, he has no blame.

So tonight I’ll bring him with me and we will leave all the bitterness behind. The old man had the life he wanted but he knows it was already too late; he had already missed out on so much.

The old man cleans himself for me tonight and puts on his best suit, and we’ll have drink together before he tells me they story of his regrets and missing feelings and happening. And then I’ll take the old man’s hand and take him down stairs. The old man has no blame.

Nu var de ju så att jag hade tänkt ut jätte fint för en gångs skull vad jag skulle skriva och blogga om. Men nej nej utan min kamera la av. Dvs inga batterier. SUG KUK. Så nu kan jag inte blogga om hur jag satt i mitt köksfönster och väntade på mannen som skulle komma och vända upp och ner på allt. Igen. Eller hur jag åt mina första jordgubbar igår med grädde och socker. Så nu tänker jag skriva om något helt annat.

Mer eller mindre för ett år sedan så gjorde jag min första tatuering. För inte så länge sedan hamnade jag på en stand up comedy club där en jävla finlands gubbe hånade mig (lämna ut de rasistiska påhoppen, svärorden och snälla; läs - skämt) för att jag nu har en roman på ryggen. HAHA ha ha haaa. blä.
Men de triggade även igång. Kanske på tiden att utöka den på ryggen (är faktiskt inte speciellt stor, bara väldigt lång). Eller i alla fall ge den lite sällskap. Frågan är bara va fan då. Text lär de ju bli i vilket fall som helst. Jätte tråkigt tänker vissa men helt okej tänker jag!

 


"its to heavy to breathe when the soul has asthma and insanity is growing. Such blinding stars for starving eyes."

Tänkte bara säga att jag har varit i barcelona ett tag nu. Och jag är faktiskt duktig på att försvinna ner i hål och liknade när de gäller mitt liv generellt. För tillfället är de så att mitt hål är att jag är sjuk och väldigt oproduktiv. Skall nog ta å ändra på mig. Bli frisk och sånt som alla andra människor gör.
Ingen tisdagsöl idag därför Roman är inlåst på skansen och vill egentligen bara spela pingis. Och jag är faktiskt sjuk.
Nu skall jag bege mig ut i solen och ta en tur med odjuren, kanske cykla lite.

ETT STYCKE EBBS VAKNADE I MIN SÄNG I MORSE, STRESSAD ÖVER ATT BEHÖVA SKYNDA TILLBAKA TILL SKANSTULL FÖR ATT FIXA MED BILEN SÅ HON INGA BÖTER FICK. HON TRILLADE TVÅ GÅNGER NÄR HON SKULLE SÄTTA PÅ SIG SINA SKOR OCH HON LÅNADE MIN MUMIN-KLÄNNING. FRUKOSTEN GLÖMDE HON OCKSÅ MEN DET TAR VI IGEN SENARE. IDAG ÄR DE SHOPPING PÅ ELITNIVÅ SOM GÄLLER, JAG SKALL INHANDLA EN BLÅ BLÅ BLÅ KLÄNNING SOM MIN PLÅNBOK INTE GILLAR. MED TANKE PÅ BARCELONA RESAN PÅ SÖNDAG. MEN VA FAN MAN LEVER BARA EN GÅNG SOM EBBS SÄGER, JA DE VAR HON SOM MYNTADE UTTRYCKET. MWHA.
NU SKALL JAG GÖRA MIG I ORDNING FÖR ATT MATCHA EBBS. VI SES PÅ STAN!
FRUKOST EBBA.

EN TRILLANDE EBBA.


"när ebba är här soundtrack."
salem al fakir - ignore this, alltså killen är ju ett geni. jag trodde aldrig att jag skulle sitta och digga symfoni alá åttiotal på synth igen men tydligen så jo.
joel alme - waiting for the bells, det låter så gammalt men åh de är så nytt och så himla mycket manchester i england men fan inget london. vi älskar förorter. bästa spår: on this night of loving arms.
johnossi - all they ever wanted, vi peppar med gamalt för vi väntar på det ny; MAVERICKS!
Mycket spännande mycket spännande, för övrigt blir de nog klassiker depeche mode på tunnelbanan in mot staden; bästa låt ever: stripped - tågräls som intro (GENIALISKT)

Hej EBBA!

Jag tycker om att vakna sent och sedan äta frukost, sträcka ut min frukost helst i över två tre timmar. Sitta vad datorn och ta in informations flöderna. Och att alltid dricka en kopp te först och sedan kaffe. Så frukosten blir längre. Läsa tidningen långsamt och för att sedan lösa sudukon på kultursidornas sista sida, den svåra.

Jag tycker om att leta efter en massa nygammal musik, och komma ihåg vad jag lovade mig själv igår att jag skulle kolla upp. Idag har jag läst på om katolicismen, varför - jag vet inte. Snarare varför inte?
Jag har inte rökt alls sedan jag vaknade vid halv elva. Jag vaknade av mig själv, dvs blev inte väckt.
Jag har faktiskt ingen panik med att röka på morgonen, det kommer sen tänker jag väl.

Jag tycker om att ställa mig framför spegeln och klä av mig för att betrakta hur jag ser ut, att försöka gilla mina skavanker och försöka planera hur jag skall ha mitt hår idag, för håret tar alltid en sådan fruktansvärt tid för mig och är faktiskt någonting som kan gå mig rikligt på nerverna.

Jag tycker om bläddra igenom gamla papper som jag kanske hittar, eller läsa gårdagens tidningen en gång till ifall de var någonting jag missade. Samt att alltid ha mobilen med mig, och skriva långa sms till folk för att eventuellt planera någonting längre fram på dagen. Som idag, när de är 15 grader ute.
Klockan är 14:06 - jag sitter fortfarande i köket och äter frukost, läser igenom gamla papper och bloggar lite lamt. Samt som jag har på mig världens varmaste och färgglaste tröja men inga strumpor - som gör att jag är jätte jätte kall om mina fötter, men fryser gör jag nog ändå inte.

Ett ord hörs skrikas ut över folkmassans mummel. Det är ett ord som ber alla att lyssna. Folkmassan vänder sig mot personen som står på scenen. Spotlighten är den enda lampan som lyser.

Han står i ljuscirkeln med allt annat runt omkring honom är mörkt och svart. Han uppfattar varje litet ljud och andetag.

Folkmassa börja vrida på sig, blir nervösa över att den främmande personen på scen inte säger någoting mer.

Han blickar ut över tomheten och mörkret, på alla människor var känslospektrum som borde synas så väl i ansiktet. Han sväljer och sväljer igen, allt saliv som envisas med att klibba i munnen. Han vet orden väl och vad han skall säga, han kan allt utantill.

Människorna nedanför scenen börjar mumla igen och röra sig mot utgångarna, häftiga och laddade rörelser riktast mot personen på scen.

Han börjar skaka och känner hur svetten tränger fram, han tvingar sig själv att sluta skaka och tittar upp. Ropar en gång till, samma ord och folkmassa hejdar sig i förskräckelse.
All uppmärksamhet riktas mot honom och tystnade lägger sig.

Han både hör och känner hur hjärtat i varje persons bröst bultar och slår.
Sedan känner han hur något inte riktigt är rätt. Någon som står utanför ljuscirkeln har ett svagt hjärta.
Som slår långsammare än andras, som kämpar lite mer än andras.
Han grips sedan av begäret att fly från scenen. Han vänder sig om för att gå av.

Folkmassan är fortfarande förstenad i förskräckelse, de alla går och sätter sig på sina platser igen.

Han tänker försöka igen. Men orden kommer inte längre. De finns inget längre att hämta. Han är nu lika vilsen som innan  han skrev ner allting på svart och vitt. Han ropar ordet två gånger och börjar sakta inse vilken inverkan och effekt det har på folkmassan nedför honom.

Men alla som är personer hanterar de alltid annorlunda, allt han vet om är två sätt. Han vet sitt sätt och kanske finns det flera sätt än så.

Personerna i folkmassan vaknar nu ur våldet och tänker själva över ordet.

Denna någon med ett svagt hjärta reser på sig och går mot utgången, vänder sig en sista gång om.
Ser rakt på honom i ljuscirkeln på scen och nickar igenkännande över ett annat svagt hjärta.

Nu börjar vi med att du säger att de är för att du är osäker och inte vet vart du skall ta vägen som du överreagerar.

För du inte vet hur du "man" gör i sådana situationer och därför inte känner dig trygg. Alltid lättare att stöta ifrån än att faktiskt våga ta till sig en människa.
Jag tog till mig en man och nu sitter jag livrädd i min säng  för att jag varje minut om dagen tror att han skall glömma bort mig.

Och visst är vi alla rädda för att bli brända. Men en annan anledning kan vara att de bottnar i att man aldrig har haft ett "riktigt" (diskutabelt och en stor definitionsfråga) förhållande så vet man inte heller hur ett "rätt och sunt" förhållande ser ut ("är"). För man har ingenting att jämföra med. Samtidigt som det är helt orealistiskt att jämföra förhållande därför alla människor är olika- beter sig olika i olika situationer beroende på press (bla blabla). Den enda som man kan jämföra sig med; är sig själv, hur du agerar i relationer, förhållanden (blabla blaa). 

Men har man aldrig varit i ett förhållande så vet man inte hur man själv agerar och det är så jävla självklart att man är osäker och jävligt rädd. För mig var de ingenting som var naturligt och jag fick öva och öva för att känna mig bekväm i ett förhållande och tillsammans med en annan människa. Och framför allt inse att även det jag gör påverkar och kan ha konsekvenser för en annan människa som jag bryr mig väldigt mycket om. Däri ligger skillnaden då om man skall jämföra relationerna till sina föräldrar. Det är ju så- förhoppningsvis att ens föräldrar älskar sitt barn oavsett vad som händer eller vad barnet gör, kanske kan kalla de deras "skyldighet" (hur bra dom är på det, är en annan diskussion.) Men i en annan slags kärleksrelation, där en människa välja att inte längre vara delaktig i, så måste man jobba på relationen varje dag. För där finns det något att förlora. Även en kompisrelation, relationer är inget som kommer på ett silverfat och sedan blir man kär och så rullar allt på därifrån, sk "happily ever after". Finns inget sådant skulle jag vilja säga men man kan välja att vara lycklig i misären också.

Dvs i nöd och lust.

Vet inte riktigt vad som hänt de senaste tre dagarna. Något är förändrat, något har hänt. Allting ligger spräng färdigt i luften och jag vet inte var jag skall ta vägen. Om jag nu ens vill ta vägen någonstans. Hela veckoslutet var laddat med förväntan och ecstasy. En vanligt fredag helt enkelt. Med middag hos Sofia och mycket prat om hur jag framför allt är så sjukt stolt över henne. För att hon gör sin grej, hon har kommit på sin sak och hon vet vad hon vill. Till Skillnad från en själv som stappar över stan i vilsna förstora skor. Vi visste ännu inte vart våran kväll skulle ta vägen men jag var ung och Sofia visste vad hon ville. När de sedan stundade för avfärd bar de av mot östermalm, solidaritet. Ett för mig avfärdat ställe sedan en evighet och kände mig hyggligt tveksam. Men blev positivt överraskad. Vi dansade tills mina ben trillade av. Fulla och svettiga som djur var vi båda två och de kunde inte bli roligare. Men man vet aldrig vad livet har för planer så mitt liv tog ett stort hopp åt vänster och jag finner mig sedan i armarna på en man jag aldrig tidigare träffat.

Olikt mig nog. Denna man var inte lik någon annan. Jag kände mig som en flicka igen. Nog misstänksam till en början och efter rundan av 1000 frågor började det ändå mala i huvudet om att det här faktiskt kan vara en riktig människa. Sedan började de flimra för ögonen och allting verkade för bra för att vara sant. I ett desperat försök till att fly, började jag prata om allt mellan himmel och jord. Ett fruktlöst sätt att skydda alla tankar som jag egentligen tänkte i det ögonblicket.
Mannen skrattade, bjöd på sig själv och fick mig sakta och säkert på att lyssna på vad han faktiskt sa. Jag försökte sedan tro på det han sa, och de är en riktigt farlig kombination. Kvällen led mot sitt slut och klockan var mycket. När vi sedan kom hem var de redan ljust ute. Det var längesedan jag hade en sådan lång kväll.

Dagen efter så stannade han kvar. Sa att han inte ville gå och det lustiga av allt var att han fick mig att känna mig trygg nog till att låta honom stanna kvar. Allt gick så fort men de kändes som att det ändå låg en evighet bakom oss. Sedan kom verkligheten ikapp oss och vi skildes åt. Jag i tron om att jag inte skulle träffa honom igen. Han kysste mig vid tunnelbanespåret och frågade om jag ville träffa honom nästa dag, söndag. Jag nickade, inget lovat inget brutet.
Väl hemkommen till familjen frågade mamma hur kvällen hade varit, jag svarade att den hade varit överraskade. Varför undrade hon, och ja, uppriktigt sagt undrar jag det också. Fast jag kanske innerst inne visste.

Söndagen kom och jag åkte in till stan för att fika med mannen. Som vanliga människor gör men det här var inte alls vanligt. Han kysste mig när han såg mig och sa att han inte kunnat sluta tänka på mig. Jag stirrade på honom och försökte avgöra om han var ironisk eller helt enkelt för bra för att vara sann.
Han är en cappucino drickande man, med mycket socker. Han skrev ett vykort till mamma och sa att hon hade världens bästa dotter och att han var glad över att han fick träffa mig.
Jag frågade om han vänner saknade honom, han sa att dom har lika kul med som utan honom men att han mycket hellre var med mig.
"its not often you meet a girl like you."

Jag visade honom söderstråket och han tyckte att allting var väldigt lustigt. Han ville sedan bjuda mig på middag och jag släppte efter och lät honom komma nära, närmare.
Så snabbt allting gick, de snurrade i stockholmstempo och jag hittade inte riktigt fotfästet men det hade slutat spela sin roll. Med middagen försvann vi in i mörkret och de blev kväll igen. Väl hemkommen till min lägenhet igen så försvann han inte, utan stannade kvar. Spenderade natten med rysningar och skratt. Somnade med en man som viskade i mitt öra om hur bra jag är, hur bra vi är. Så jag höll om honom hårt.

Måndagsmorgon. En fantastisk morgon. Varmt och solen sken. Som en myt. Jag har precis kommit in från en promenad med hunden, plockat blommor och sitter nu på balkongen och dricker kaffe.
Nu är han på väg hem, för han bor egentligen 1073,21 km här ifrån. Jag vet inte vad som händer här näst.
Men jag vet att han en bit av mitt hjärta och jag saknar honom och det var längesedan jag saknade någon så som jag gör nu.

Ett porträtt av mig själv.